Efter att ha spenderat nio dagar på hemmaplan på svenska västkusten och fyllt på med saltluft i näsborrarna sitter jag nu i London och förbereder mig inför de kommande sex månaderna. Sedan är det här året över... Jag känner en liten smått panikartad känsla när tanken på att hälften av tiden i London nu flugit förbi. Hur snabbt gick inte det?! 

 

Att vara hemma var en sådan skön känsla. Att få krama om familjen, släkten och vännerna och fira jul, att äta mammas goda mat och gå runt på gatorna som man känner utan och innan. Magiskt! Hur skönt, härligt och underbart det än var så är det dock skönt att komma "hem" igen. Jag åkte hemifrån och kom hem - det är en rätt bra beskrivning på hur det kändes att återvända till England. Sverige är mitt hem men det är också London. 

 

Nu när jag kommit tillbaka lägger jag märke till små detaljer som jag inte visste att hjärnan ens registrerade innan och som jag omedvetet saknat. Som hur underbart det är med vänlighet: ett litet leende på gatan av en främling när man går förbi varandra; hur solen skiner genom dimman på morgonen, att mysa med barnen framför deras favoritprogram, att leka kurragömma, att prata med min värdmamma om allt mellan himmel och jord, att slappna av med en film efter en dags au pair-jobb och gå runt vid de vältrafikerade gatorna med musik sprutandes från hörlurarna till öronen.