Det föregående kapitlet

 
Det tog trots allt närapå två veckor innan den kom. Saknaden. Idag släpptes den som en bomb när jag började bläddra igenom alla de tusentals bilder som togs under året i England. Alla underbara, fantastiska vänner - jag saknar er så att hjärtat spricker. Min fina värdfamilj och framförallt G och M - det är stundtals nära tårar när era underbara leenden och skratt slipper igenom muren jag byggt upp. Och London. Själva staden, alla äventyr, allt roligt man såg/gjorde runt varje gathörn. Den fantastiska arkitekturen, britterna som är så artiga att det ibland går överstyr. Maten. NANDOS.  
 
Det är oundvikligt att den här saknaden inte skulle infinna sig. Jag trodde nästan att den inte skulle komma krypande men tji fick jag. Nu är den här och jag vill helst bara hoppa på ett plan för att få gå runt på gatorna i London igen, om så bara för några timmar. Samtidigt är det äventyret över, kapitel ska avslutas i livet för att nya ska kunna påbörjas, men det betyder inte att man inte får sakna det där föregående kapitlet och orden som skrevs i det emellanåt. 
 

Holland Park

 
Under Lisas sista helg begav vi oss på söndagen till Holland Park. Efter en seg start fick Lisa tag på kaffe på Ner och där sköt energin i höjden! Haha, Lisa var tillbaka! Vi hoppade på två bussar och tog oss igenom London till parken som jag besökt en gång innan, för närapå ett år sen. Väl framme gick vi igenom ett av de finaste områdena i Kensington på väg mot Holland Park.
 
 
Vi travade runt bland blommorna och bladen tills Frida och Alva ringde upp och vi bestämde oss efter många om och men ("Vi är vid blommorna!" "Ja, men där är vi också!") att mötas vid Kyoto Garden. Det är den bästa delen av Holland Park, med ett vattenfall, en damm, fiskar och träd - allt i japansk stil. 
 
I väntan på Alva och Frida kom en påfågel travandes och vi fick till och med se fjäderskruden i all dess prakt.
Foto: Lisa
Du kan skymta det vackra vattefallet bakom träden i förgrunden.
Frida - som snart skulle fylla 22 då detta kortet togs - fick låna ballonger av två tjejer som hade fotografering i parken! 
 
Till slut slog vi oss ner på en stor gräsmatta och underhöll oss med att kasta vindruvor i munnarna på varandra, äta mat, kasta frisbee, skratta och ta det lugnt i solen som ibland skymtade emellan molnen. Jossan gjorde oss även sällskap! 
 
Foto: Jossan
 
Mot kvällen styrde Lisa, Jossan och jag kosan mot Kew där vi mötte upp Emma och hennes härliga värdbarn. Vi spenderade kvällen hemma hos dem, ätandes KFC, sittandes i utemöblerna och A tog även fram ett hopprep som hon, Jossan och jag underhöll oss med! Det var precis som att hoppa tillbaka till tredje/fjärde klass då allt man gjorde på rasterna var att hoppa hopprep. En underbar söndag! 

En ny start

 
Och när allt packats ner... ska det packas upp också! Här står jag nu, mitt ibland väskor, påsar, fler väskor och ännu fler påsar, och tittar mest på allt. Allt ska upp och hängas in/strykas/tvättas och hitta sin plats. Igår stod fötterna återigen på svensk mark, efter en sex dagars lång roadtrip i Europa! Mamma och pappa hämtade upp mig med bil i London innan vi besökte Frankrike, Luxemburg, Tyskland och Danmark för att sedan landa i Sverige. Det var en riktigt mysig resa och vi har sett sådana fantastiska platser! 
 
Att säga hejdå till värdfamiljen var något av det svåraste jag gjort... Att tvingas att stänga dörren om en storgråtande M, en glatt vinkande G (på blott ett år förstod hon inte vad som hände eller varför alla stod och grät, haha) och min härliga värdmamma var hemskt. Det var något som behövde göras dock, även om det ont. Vi hade en fantastisk mysig helg tillsammans, då vi bland annat åt två middagar och gick på marknad. En arenakonsert och avskedspicknick med de fina vännerna hann ockå med under den sista helgen såklart, det kommer bli så underligt att inte träffa dem hela tiden...
 
Det är svårt att sätta fingret på hur det känns att vara hemma. Efter två minuter inne på ICA tänkte jag "vart är London och mina brudar? Jag vill tillbaka!", allt kändes bara helt fel, medan jag idag har tagit en promenad genom hemstaden, träffat vänner och familj och det känns mycket bättre. Med Ms Swift sjungandes i hörlurarna och solen skinandes på himlen var det riktigt härligt att strosa runt på de välbekanta gatorna som samtidigt inte alls är välbekanta. Samma Malin som åkte från västkusten för ett år sedan kom inte tillbaka, en erfarenhetsrikare Malin åkte tillbaka till Sverige. 
 
Det märks att det behövs en nystart för att man inte ska "gå tillbaka". Min garderob rensas nu till 90%, alla gamla kläder som jag inte kommer använda ska tas ut och ges till behövande, jag gör om och organiserar böcker/filmer på ett nytt sätt eller på nya platser - allt för att inte gå tillbaka till "det gamla". Jag behöver en nystart, om inte kommer det bli tungt. Efter att man som person vuxit så mycket och hemstaden/huset/gatan där man bodde förut ser exakt likadan ut behövs det något nytt. Man vill inte gå tillbaka utan bara se framåt och göra något med den nya personen man är idag. 
 
I och med att London-äventyret är över är det även dags att stänga igen den här bloggen. Det har varit så kul att skriva om allt som hänt under året för att ni där hemma (och kanske några au pairer/blivande au pairer/gamla au pairer/människor i allmänhet?) ska kunna följa med på den här resan. Tack!! Det kommer ploppa in några fler inlägg om de sista helgerna i London och hur det känns att behöva ställa om till "Sverige-mode" - så länge slipper ni mig inte!