Barnen jag spenderar dagarna med

 
Låt mig presentera de barn som förgyller mina dagar, samtidigt som deras spring i benen får mig att vilja sova femton timmar om dygnet, haha.
 
M, 5 år (översta bilden) älskar Frozen, prinsessor, knep och knåp, puppetshows, teparty, att sjunga alla möjliga låtar och leka kurragömma. Hon testade mig en del i början och var nästan för glad över att få leka med mig men nu när det lagt sig är det lätt att ta hand om den här sötnosen. Hon går i skolan på vardagarna vilket gör att vi endast ses på morgonen och kvällen då det ibland inte finns tid för lek och bus. Istället har vi filmkvällar och sleepovers när det blir barnpassning på kvällstid. 
 
G, 1 år (nedersta bilden), är en riktig solstråle, det finns aldrig ett ögonblick då hon inte spricker upp i ett leende. Hon älskar kramar, att busa med sin syster, hoppa i soffan, bygga med klossar, musik, barnprogram (hon blir helt uppslukad av Chuggington som vi kollar på under morgontimmarna) och långa promenader i vagnen. Det är denna tjej som jag spenderar de största delarna av min arbetsdag med. Vi tar promenader efter promenader i det fina vädret, busar, leker, äter och sover på repeat.
 
De här två busfröna är ett oslagbart team!

100 dagar

Foto: Emma
 
Idag är det exakt 100 dagar (!) sedan jag stod på Landvetter och sade 'på återseende' till min kära familj. 100 dagar. Det är knappt en tredjedel av mitt au pair-år! Nu sitter jag här i mitt rum i London, England och trivs som fisken i vattnet. Att flytta hemifrån - och inte bara hemifrån, utan landifrån - och hoppa in i en familj som man aldrig tidigare träffat ansikte mot ansikte är både något av det konstigaste och härligaste jag gjort i hela mitt liv.
 
Vad har då hänt under dessa 100 dagar? Jag har blivit ofantligt mer social och utåtriktad tack vare att man kom hit praktiskt taget utan att känna någon, jag kan ta tunnelbanan genom hela stan utan att tappa bort mig, jag kan stå upp i tuben utan att trilla, jag har hittat tillbaka till min första kärlek som heter Nikon D3100 och är med på bilden ovan, jag har haft ofantliga filmkvällar med ett av mina värdbarn, jag har skrattat tills magen krampat, jag har hittat vänner för livet och jag har gått så mycket att mina fötter snart blivit förhårdnade stenar - för att bara nämna lite!
 
Att jag hamnade i min värdfamilj är det jag är mest tacksam för. De behandlar mig som en i familjen och välkomnade mig med öppna armar! De första månaderna här hade inte varit lika lätta om de inte varit ett sådant stöd. De bjuder med mig på familjemiddagar, de har alltid tid att svara på mina frågor om engelska traditioner eller konstiga ord, innan jag kände mig hemma här tog de med mig på utflykter och visade mig runt. De är inte bara mina chefer och värdfamilj utan även mina vänner.
 
Även om den här tiden har varit en av de bästa i mitt liv så har det inte varit en dans på rosor. Barnen är underbara men de kan också gå en på nerverna. Ibland vill man bara stänga in sig på rummet och skrika in i en kudde. Just att bo där man jobbar har inte heller varit helt enkelt, man kan aldrig komma ifrån jobbet. När man slutar gå man helt enkelt uppför trappan och så är man "hemma". Ibland vill man bara ha egentid och om huset inte är tomt får man helt enkelt ge sig ut utanför dörren för att rensa tankarna. Samtidigt har jag blivit otroligt rastlös och vill gärna börja plugga till sjuksköterska - så mycket att jag övertalat mina föräldrar hemma i Sverige att posta över en bok om anatomi så att jag kan börja läsa i förväg, haha! 
 
100 dagar har gått men jag ser mer än någonsin fram emot de 265 dagarna som kommer!
 
 
 

Den gröna oasen

 
I lördags hade Frida, Emma och jag bestämt oss för en tur till Richmond Park (eller den Gröna Oasen som jag börjat kalla den)! Hitills hade jag bara gått söderut längs de kringliga stigarna men nu vände vi näsorna åt norr. Det är så vackert vad man än tar vägen så det spelar egentligen ingen roll vilket håll du tar - höger, vänster, upp eller ned. Mitt i det hektiska London ligger det här naturreservatet. Som Frida sade: direkt när man komer in märker man hur ren luften är. Fuktigheten ökar till tusen och det känns riktigt härligt att ta djupa andetag när man inte får en dos avgaser på köpet. 
 
 
Höstlöven prasslade så härligt under fötterna när vi gick till min favoritdamm för att äta lunch. Dammen var dock överbefolkad av fåglar som hemskt gärna ville ha vår mat så vi gick lite längre bort och bredde ut picknickfilten under tre träd vars gröna (nu på väg att bli bruna) löv skapade ett tak över oss. 
 
De tre sista bilderna är tagna av Emma.
 
Vi fick sällskap av en grupp hjortar och jag fastnade speciellt för herren med hornen som tittar bort mot horisonten. Undra vad han tänkte på? Vi au pairer tog i alla fall en promenad längs vägarna i parken tills vi kom till nästa grind där vi lämnade den gröna oasen för den här gången.