Det tog trots allt närapå två veckor innan den kom. Saknaden. Idag släpptes den som en bomb när jag började bläddra igenom alla de tusentals bilder som togs under året i England. Alla underbara, fantastiska vänner - jag saknar er så att hjärtat spricker. Min fina värdfamilj och framförallt G och M - det är stundtals nära tårar när era underbara leenden och skratt slipper igenom muren jag byggt upp. Och London. Själva staden, alla äventyr, allt roligt man såg/gjorde runt varje gathörn. Den fantastiska arkitekturen, britterna som är så artiga att det ibland går överstyr. Maten. NANDOS.  

 

Det är oundvikligt att den här saknaden inte skulle infinna sig. Jag trodde nästan att den inte skulle komma krypande men tji fick jag. Nu är den här och jag vill helst bara hoppa på ett plan för att få gå runt på gatorna i London igen, om så bara för några timmar. Samtidigt är det äventyret över, kapitel ska avslutas i livet för att nya ska kunna påbörjas, men det betyder inte att man inte får sakna det där föregående kapitlet och orden som skrevs i det emellanåt.