Desto mörkare det blev, desto mer stämningsfyllt blev det. Kameralampor togs fram under de långsamma låtarna och hela stadion blinkade i små, tindrande ljusglimtar. Där stod vi, mitt i ett hav av människor, och fick lyssna till musik som bara blir bättre när den är live. De två sista låtarna - "You Need Me, I don't Need You" och "Sing" - blev de bästa på hela kvällen; de som satt framför oss hade redan lämnat arenan vilket gjorde att vi kunde se utan problem och vi sjöng tills våra röster brast totalt. Hesa som bare den sprang vi sedan till bussen (egentligen helt i onödan) och tog oss hemåt, öronen fortfarande ringande och leenden fortfarande fastetsade i våra ansikten.