Vad gör du nu?

Jag fick en fråga om vad jag håller på med för fuffens nu när au pair året är över: här är svaret! Just nu studeras det för fullt på Göteborgs Universitet för att om tre år (förhoppningsvis) vara legitimerad sjuksköterska. Hitills har det gått närapå tre veckor men det känns redan helt rätt! Nästa termin går vi mer in på anatomi, då läggs den högsta växeln i; nu är det omvårdnad som ligger i fokus. Antagningsbeskedet om att jag kommit in landade redan i London och framtidsplanerna var klara redan innan au pair året var slut. 
 
Tack igen för att ni hängt med under året i London! Jag saknar det alltför mycket... Men det är underbart att få gå tillbaka och titta igenom alla bilder och minnas alla äventyr man varit med om. Nu har som sagt nästa äventyr börjat! Morsning! 

Ed Sheeran hade Wembley runt sitt lillfinger

 
Den där sista helgen i London (det är nu 3 veckor sedan...) blev en av de allra bästa och mest minnesvärda. På lördagen var det dags för Emma's 20-årspresent - vi skulle se Ed Sheeran på Wembley!! Vilken kväll det blev. Helt, helt, helt, helt, HELT magiskt. Har du chansen att se Ed live någon gång - ta den. Du kommer inte bli besviken.
 
 
Vi var på plats redan innan dörrarna öppnade, vid 16.30. Kl 18.00 klev ett av förbanden upp och kl 19.30 klev nästa förband upp (det bästa!). Fler och fler av publiken samlades innanför Wembley's väggar och man kände hur ljudnivån ökade som ett flygplan på väg att starta. Varje gång Ed's namn nämndes på scenen drogs trycket upp minst 25 steg och när huvudpersonen väl kom in exploderade Wembley. Han gav 100% från första till sista låt, utan stopp. Vi fick även reda på efter ungefär halva konserten att den kommer göras till en konsert-DVD! Hoppas Emma kommer med i bild, perfekt minne för 20-åringen, haha!
 
 
Desto mörkare det blev, desto mer stämningsfyllt blev det. Kameralampor togs fram under de långsamma låtarna och hela stadion blinkade i små, tindrande ljusglimtar. Där stod vi, mitt i ett hav av människor, och fick lyssna till musik som bara blir bättre när den är live. De två sista låtarna - "You Need Me, I don't Need You" och "Sing" - blev de bästa på hela kvällen; de som satt framför oss hade redan lämnat arenan vilket gjorde att vi kunde se utan problem och vi sjöng tills våra röster brast totalt. Hesa som bare den sprang vi sedan till bussen (egentligen helt i onödan) och tog oss hemåt, öronen fortfarande ringande och leenden fortfarande fastetsade i våra ansikten. 

Det föregående kapitlet

 
Det tog trots allt närapå två veckor innan den kom. Saknaden. Idag släpptes den som en bomb när jag började bläddra igenom alla de tusentals bilder som togs under året i England. Alla underbara, fantastiska vänner - jag saknar er så att hjärtat spricker. Min fina värdfamilj och framförallt G och M - det är stundtals nära tårar när era underbara leenden och skratt slipper igenom muren jag byggt upp. Och London. Själva staden, alla äventyr, allt roligt man såg/gjorde runt varje gathörn. Den fantastiska arkitekturen, britterna som är så artiga att det ibland går överstyr. Maten. NANDOS.  
 
Det är oundvikligt att den här saknaden inte skulle infinna sig. Jag trodde nästan att den inte skulle komma krypande men tji fick jag. Nu är den här och jag vill helst bara hoppa på ett plan för att få gå runt på gatorna i London igen, om så bara för några timmar. Samtidigt är det äventyret över, kapitel ska avslutas i livet för att nya ska kunna påbörjas, men det betyder inte att man inte får sakna det där föregående kapitlet och orden som skrevs i det emellanåt.