Idag är det exakt 100 dagar (!) sedan jag stod på Landvetter och sade 'på återseende' till min kära familj. 100 dagar. Det är knappt en tredjedel av mitt au pair-år! Nu sitter jag här i mitt rum i London, England och trivs som fisken i vattnet. Att flytta hemifrån - och inte bara hemifrån, utan landifrån - och hoppa in i en familj som man aldrig tidigare träffat ansikte mot ansikte är både något av det konstigaste och härligaste jag gjort i hela mitt liv.

 

Vad har då hänt under dessa 100 dagar? Jag har blivit ofantligt mer social och utåtriktad tack vare att man kom hit praktiskt taget utan att känna någon, jag kan ta tunnelbanan genom hela stan utan att tappa bort mig, jag kan stå upp i tuben utan att trilla, jag har hittat tillbaka till min första kärlek som heter Nikon D3100 och är med på bilden ovan, jag har haft ofantliga filmkvällar med ett av mina värdbarn, jag har skrattat tills magen krampat, jag har hittat vänner för livet och jag har gått så mycket att mina fötter snart blivit förhårdnade stenar - för att bara nämna lite!

 

Att jag hamnade i min värdfamilj är det jag är mest tacksam för. De behandlar mig som en i familjen och välkomnade mig med öppna armar! De första månaderna här hade inte varit lika lätta om de inte varit ett sådant stöd. De bjuder med mig på familjemiddagar, de har alltid tid att svara på mina frågor om engelska traditioner eller konstiga ord, innan jag kände mig hemma här tog de med mig på utflykter och visade mig runt. De är inte bara mina chefer och värdfamilj utan även mina vänner.

 

Även om den här tiden har varit en av de bästa i mitt liv så har det inte varit en dans på rosor. Barnen är underbara men de kan också gå en på nerverna. Ibland vill man bara stänga in sig på rummet och skrika in i en kudde. Just att bo där man jobbar har inte heller varit helt enkelt, man kan aldrig komma ifrån jobbet. När man slutar gå man helt enkelt uppför trappan och så är man "hemma". Ibland vill man bara ha egentid och om huset inte är tomt får man helt enkelt ge sig ut utanför dörren för att rensa tankarna. Samtidigt har jag blivit otroligt rastlös och vill gärna börja plugga till sjuksköterska - så mycket att jag övertalat mina föräldrar hemma i Sverige att posta över en bok om anatomi så att jag kan börja läsa i förväg, haha!